Alltså det är skrämmande vad man påverkas av att vara här ner, åka T-bana, höra en annan dialekt, vara med om saker.
I alla fall så har jag märkt att jag börjar bli som dom jag skrattat åt tidigare.

- Jag suckar när jag kommer till T-banan och märker att det är FEM minuter kvar, huvva så länge.
Men egentligen så är fem minuter ingenting, plus att jag inte direkt har något jag måste passa tiden till.

- Att ambulansen far förbi här utanför flera gånger i timmen med sirener och blåljus, det märker jag inget av.
Men när jag är i Ytterån då drar jag efter andan så fort jag hör en ambulans, "Guuud vad är det som har hänt nu?" undrar jag.

- Jag låser dörren trots att jag är hemma.
Vi låser inte äns dörren när vi far till Sundsvall över helgen, hemma i Ytterån, och här är det hundra gånger säkrare med portkoder, nycklar etc.

Ja, än så länge kanske jag inte är en äkta Stockholmare, men när jag börjar snacka dryg Stockholmsdialekt och springer ner för rulltrapporna i T-banan, ja då får ni hämta hem mig!!